Om 89 minuter kommer tåget in till stationen.
Då har jag åkt buss och suttit och trummat på mina knän av otålighet. Mitt hjärta har slagit i samma hastighet som en kolibri flaxar med vingarna, och jag kommer inte kunna sluta le. För så är det alltid när jag ska träffa honom. För jag saknar honom alltid så vansinnigt innan, och när vi sedan träffas blir jag alltid lycklig.
Så ska det vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar