Enkel, vacker, öm

  Alldeles nyss hemkommen från en utomordentligt trevlig kväll innefattande bio och kaffe med Ida. Äntligen blev det nu av, att se Monica Z. Som jag längtat! Och det var det verkligen värt. Edda Magnason gjorde Monica så otroligt bra, man glömde nästan bort att det inte var hon på riktigt. Så verklighetstrogen sång, och dialekten sen! Dessutom så fantastiskt vacker... Hela filmen var väldigt snygg, 60-talets kläder, hår, bilar och inredning i all sin prakt. Hasse och Tage, Povel Ramel och Beppe Wolgers. Även Bill Evans, så klart. 

  Monicas historia som den berättas här är både vacker och sorglig. Hur hon tog sig från Hagfors till New York ackompanjerad av en stilig basist, och en så söt dotter, men även av en hel del alkohol och bekymmer. 

  Och nog blir jag inspirerad allt, att öva det första jag gör imorgon. För visst är hon något alldeles extra, som ett lingonris i ett cocktailglas. 

  Efter två vackra timmar i salongen promenerade vi till ett kvällsöppet café för kaffe och en del catching up. Himla trevligt, att prata om livet och framtiden och planer. Och allmänt ta vara på att träffas. Mycket mysig kväll så där mitt i veckan.

  

  Så ta och gå på bio, hörrni! Även om ni kanske inte är lika nördiga på denna skönhet som jag råkar vara, tror jag att få kan undgå att uppskatta denna värmländska donna.