Konsertkvällar är de bästa kvällarna. Och inte undra på att The Hives röstats fram som världens bästa liveband. Jag och Magnus trängdes med några hundra taggade människor på Club700 i Örebro, precis lagom för att kunna studsa och skrika två meter från scenen. Nog måste jag också hålla med om att de levde upp till ryktet att vara väldigt starka också, tack gode Gud för öronproppar.
Men nog var det bra. Helt fantastiskt faktiskt. Sofistikerad punk, skulle man väl kunna kalla det kanske. Jag menar, att de är iklädda frack och höga hattar känns ju faktiskt inte det minsta krystat. Vad skulle de annars ha? Ungefär. Och det är omöjligt att inte ryckas med när Howlin' Pelle ställer sig på högtalarna och bara strålar ut en massa "här kommer jag, skrik med mig". Ja, oj vad vi skrek. Och hoppade, och mosades, och svettades, och skrek igen. Det bästa var nästan att man riktigt kände att de älskade det lika mycket som vi gjorde. Och trots att vi åkte dit med feber är det en högst överkomlig dag idag, bara lite blåmärken, trötta vader, och en öm hals. Precis som det ska vara.
Så bra. Och snyggt, dessutom. Kärlek på igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar